vindarnavander

9 månader, 51 cm, 15 kg och trött dagen efter spring med 12 andra whippar.

Bailey har haft sin första fästing. Elton har fått på sig halsband, för det är näst intill omöjligt att hitta odjuren i hans päls. Jag avvaktar lite med Bailey, kanske kan jag hålla honom fri från fästingar bara jag håller ordentlig koll.

Jag och Bailey har varit på utställning igen. Denna gång kom det fram publik för att tala om att dom tyckte att Bailey var så fin. Fin i kroppen, fin i färgen och fin i sina rörelser. Någon sa att honom måste jag vara rädd om. En annan sa att han kommer gå långt. Och flera sa lycka till. Det var lite omtumlande. Själv är jag helt grön, kan knappt skilja agnarna från vetet. Men det är klart jag tycker att jag har fått den finaste hunden. Han var precis som förra gången ensam hane i sin klass. Nu inte längre valpklass, utan juniorklass. Han blev automatiskt bästa hane, men han fick ett HP, vilket betyder att domaren tyckte att han var något lite extra, värd att gå vidare mot bästa tik.
Bästa tik blev Lawtons A Christmas Cornucopia som visades av mitt resesällskap Mija. Cornucopia blev BIR med motivation att hon hade bättre underlinje än Bailey som blev BIM. Cornucopia gick vidare för att tävla mot alla rasvinnare i gruppen vinthundar, och hon vann! BIG och röd rosett och en plats i finalen mot de bästa hundarna i varje grupp. Det blev en lång dag. För mig var det första gången att vara med ända till slutet och fick se själva finalen. Vi var alla väldigt trötta. Cornucopia orkade inte längre visa sig så hon fick ingen placering i finalen. Men det var roligt att hon gick så långt och att båda hundarna fick så fin kritik. 

Stor hane, med maskulint vackert huvud, vacker hals, utm över och underlinje, härliga linjer, korrekt bröstkorg, utm bakbensvinklar, passande benstomme, fina tassar, rör sig korrekt runt om, mycket trevlig o välvisad.

Bailey blev lite kär i Cornucopia, men i ringen glömde han bort henne, viftade på svansen när han fick kontakt med domaren och passade på att pussa henne i ansiktet när han kom åt. Och det tyckte domaren var trevligt.


Det blev en lång dag. Och vilken dag, när vi kom var hallen helt knökfull och när vi åkte var hallen i princip tömd och städad.

De här två har varit på Hamra längre än mig. Elly är 16,5 år. På måndag lämnar hon gården för första och sista gången. Med gnista och aptit in i det sista. Hon har ett humör och en hunger lite utöver det vanliga. Vi mjölkar henne fortfarande varje dag. Men hon är slut i sina ben.

Elly har varit Hamras älsta kossa i många år. Jag tror aldrig att jag kommer få glädjen att arbeta med en så stark och duktig kossa igen.